måste skriva av mig, jag sprängs snart

Det gör fortfarnde så jävla ont i mig. Jag kan inte förstå och jag kan inte acceptera. Jag hatar sanningen och vägrar insé den. Jag hatar orättvisa och vill kunna ändra på allt.
Klumpen i magen försvinner inte och tankarna slutar aldrig snurra. Bilder ploppar upp och tårar rinner.

Resan var bra och gjorde gott men där var en annan värld och nu är jag tillbaks i verkligeheten. Det var som en paus men det första man hör "vad ska det stå för text till blommorna?" Blommorna till min älskades begravning, det finns inte i min värld. Den puttelilla muren eller skyddet man byggt upp rasar för varenda liten vindpust, den tål ingenting. Såret rivs upp om och om. När ska det läka? när ska det sluta blöda?
Jag kan inte se sanningen, kanske bergavningen får mig till det. Men jag fasar den. Samtidigt som den kommer bli fin med all släkt och vänner som är där för dig. Tillsammans ska vi minnas, tillsammans ska vi gråta. Alla är ledsna.
Jag önskar så mycket, hela tiden, att det inte är sant.. Din tid var inte kommen.

jag saknar dig, jag älskar dig. fan


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback