Darrade av nervositet (sant)

Amandas Hallelujah var fan det bästa jag någonsin hört. Och då räknar jag någonsin! Live, whatever!
Har inte förstått förut hur man kan börja gråta till en låt för att den är så fin. Men i dag. Den känslan som jag tyckte hon gav, var så enorm att jag vart tårögd och ville lipa (men mamma och pappa var i rummet så jag behärskade mig). Men eh faan, jag kan inte sluta tänka på det. Hon var så grym

ingen i hela världen kan göra den bättre än henne. Och jag menar allvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback